bitter människa.

har en känsla av att det är precis vad jag är ibland. känner mest bara hur jäkla omöjligt det är att hålla en positiv attityd till någonting ibland. vill ju se saker från den ljusa sidan som det så vackert heter, och det är ju inte så att jag alltid går omkring och är arg och pessimistisk. men jag har definitivt inte samma tålamod som så många andra verkar ha. när andra fortfarande ser glada ut och gör det bästa av situationen sitter jag oftast och ler lite falskt samtidigt som jag inser än en gång att jag egentligen nog inte gillar människor särskilt mycket.

ni hör ju vad hemskt det låter, vilken hemsk människa jag är... men jag vet inte riktigt hur man ändrar det hela. vil ju inte att andra ska tycka illa om mig, samtidigt som jag inte riktigt bryr mig heller. det viktiga är ju ändå att min familj och mina vänner tycker om mig, med alla mina sidor, bra som dåliga.

(även om det naturligtvis är tillåtet att inte alltid gilla de dåliga, herregud, jag kan irritera mig jag med på sidor hos vänner som jag anser vara dryga, innebär ju inte att jag inte tycker om personen för det. är jag kompis med någon har ju personen antagligen fler bra än dåliga sidor och då kan man liksom ta även de dåliga sidorna)

jaja, det blev ett litet sidospår, vill bara påpeka att mina vänner betyder allt för mig. skulle vara halv utan månica å gänget!!

så helt hemsk är jag kanske inte då jag känner en stor lojalitet mot de personer jag bryr mig om. problemet är ju att jag ofta kommer på mig själv att ha väldigt lite medkänsla med andra människor istället. orkar liksom inte bry mig.

kommer även på mig att ibland förvandlas till en obstinat 15 -åring när det kommer till vissa diskussioner. ibland flyger liksom fan i mig och jag måste vara tvärtemot bara för att det är ett ämne som berör eller fel person som kommer med en annan åsikt. med de flesta är det kul att diskutera och en annan åsikt än min egen kan vara en utmaning för man måste verkligen argumentera för varför man tycker annorlunda. men ibland hör jag likosm hur fjantiga mina argument egentligen är men ändå måste jag tycka vidare bara för att personen i fråga verkligen ska veta hur jag tycker. löjligt va?

jag är nog helt enkelt en rätt så pessimistisk människa, vilket jag ibland kan tycka är rätt tråkigt för jag går ju inte alltid omkring och har en negativ livssyn. inte alls. är faktiskt oftast glad över det jag har och det jag gör. är bara så liksom, att jag väldigt fort tappar tålamodet med folk och kan inta en rätt cynisk inställnig till samhället och livet.

det här blev ett ganska krångligt inlägg och jag vet inte riktigt vad jag vill med det. ingenting antagligen, mer än att försöka övertyga mig själv om att det inte är fel att vara som mig. för ibland får jag känslan av att det skulle vara bättre om jag var en sån där människa som alltid ser allt i rosa fluff och bara är allmänt jäkla positiv. problemet är ju bara att den negativa och cyniska person jag ibland förvandlas till inte pallar med såna människor och det skulle väl innebära att jag inte pallar med mig själv?

ja, ni hör ju själva vilka knasiga funderingar jag ibland har... emotsägelsefulla och allmänt trista. jag har för mycket ledig tid just nu, det märker jag de...