hela historien

som ni få som läser här nog har märkt har jag inte varit helt på topp de senaste veckorna. känns inte längre som det finns någon anledning att hålla det hela hemligt. jag gjorde ett graviditetstest för ca två veckor sen som visade plus. tro mig, jag och daniel var jäkligt chockade... oplanerat och rent praktiskt inte det bästa laget att skaffa barn. problemet är bara att jag har småblödit hela tiden och varit in för att kolla det hela. ultraljudet stämde inte alls med uträkningar om sista mens och sådant så redan där började jag inse att allt inte var som det ska så jag har inte riktigt tagit åt mig att det kanske blir ett barn av det hela.

fick allafall en ny tid torsdag den 14 aug för att kolla om det växt som det ska. finns nu ingen anledning att åka in och kolla då man lugnt kan säga att blödningarna tilltagit och jag har haft ont som bara den. ringde kvinnokliniken igen som konstaterade att det lät som ett oundvikligt missfall och jag skulle vara hemma ett par dagar och låta kroppen sköta det hela. så mitt liv har liksom varit lite pausat under en tid då jag inte vetat om det blir ett barn eller inte och tankarna har flugit runt helt galet med en massa funderingar på hur sjutton vi skulle få allt att fungera om det hela inte leder till missfall. samtidigt som jag varit glad över tanken på att få barn har jag hela tiden varit inställd på missfall så det kom inte helt som en chock.

är ledsen nu kan jag ju lugnt säga även om jag vet att livet går vidare. försöker se det hela ur olika positiva perpektiv som att jag hinner plugga klart, vi behöver inte krångla till thailandsresan, jag hinner jobba ett tag innan för att få bättre föräldrapenning, det är bra att det blev ett missfall så pass tidigt, det är ett tecken på att min kropp fungerar och stöter bort något som inte är som det ska med mera... alla dessa argument kan jag köpa och jag kommer säkert tycka att de är väldigt bra argument om ett tag. just nu känner jag mig dock rätt ledsen för även om det var oplanerat var det svårt att inte vara glad och känna förväntan över möjligheten att få barn, även om det också var lite skrämmande. nu är väntan allafall över och jag kan vara ledsen ett tag och sen gå vidare. mitt liv är inte slut och jag och daniel kommer definitivt skaffa barn nångång i framtiden. bara inte just nu.

nu ska jag bara vara hemma hela helgen och känna vad jag än känner och återhämta mig. i allt detta har daniel varit ett otroligt stöd och det bådar ju verkligen gott för framtiden. vet att han var orolig för hur de skulle bli ekonomiskt och praktiskt men jag vet även att han skulle ha funnits där och varit glad med om det nu hade blivit ett barn.

nu blir det ju inget barn för tillfället och nu vet ni också varför jag varit frånvarande ett tag och mått dåligt. tänker må dåligt ett tag till men snart är jag tillbaka till mig själv. oavsett så går livet vidare...